Idag fylller min älskade prins hela 7 år. Han är anledningen till att jag står här idag, att jag tog tag i mitt liv och kravlade mig upp ur det stora mörker jag befann mig i. Utan honom, hade jag inte stått här och räknat ner dagarna till när jag tar min examen. Jag vet inte vart jag hade varit, kanske hade jag fortfarande letat efter mig själv och meningen med livet. Så jag är honom evigt tacksam, för den glädje och inspiration han har gett och fortfarande ger mig varje dag.

Det är svårt att riktigt förklara hur jag känner, jag älskar båda mina barn lika gränslöst mycket, men jag och Robin har en helt annan historia och ett annat band. Detta eftersom jag var ensamstående och i princip hade hela ansvaret under hela hans första levnadsår (även fast hans pappa fanns där) och dessutom kom han in i mitt liv under en period när jag var helt lost. Under Robins andra levnads året bodde han varannan vecka men jag var fortfarande ensamstående så det var bara vi två, det är speciellt. Man kan inte ändra historien och det vill jag inte, för då hade inte Robin funnits, men jag önskar ingen att växa upp med en "trasig" förälder som gör det bästa den kan. Men Robin är ett bevis på att det kan gå bra. Bevis på att "mitt bästa" då, ändå räckte till för att skapa den fantastiska unge han är idag. Kanske är det bara i mitt samvete den här taggen av att jag var otillräcklig sitter, kanske är det något jag får leva med, acceptera och låta vara ifred. Inget barn skulle behöva vara den som "räddar" sin förälder, det är allt jag säger. Men verkligeheten ser inte sån ut. Jag tror våra barn "räddar" oss miljoner ggr om, under den tid vi lever. Ett leende eller ett "jag älskar dig" kan rädda en hel dag, utan att man för den skull lider av en avgrundsdjup deprission.

Det jag vill säga är alltså, jag älskar mina båda barn lika mycker men Robin har fått genomleva ett helt annat liv med mig än vad Emilia har, hon kom under en tid i livet när jag var mer stabil i mig själv och dessutom har det inte bara varit hon och jag, utan hon har världens bästa pappa. Emilia och jag har ett annat band, som bygger på den familj hon föddes in i och hur vi har kämpat med hennes missbildning och allt som hör till det, men även med hennes förkylningsastma. Våra band är också starka, men de ser helt annorlunda ut. Bättre än så kan jag nog inte förklara det.

Sjukt stolt och glad över min fina son är jag i alla fall.

Älskar dig min fina prins <3