Berörd och mkt känslor....
Publicerat 2013-05-09 21:58:00 i
Har nyss tittat på Sofias änglar och vilket program det var. Så stark och glad liten kille fast det var så många fel rent fysiskt och vilka föräldrar sen, som orkar och speciellt mamman då. När de pratade om att han föddes utan analöppning svingades jag tillbaka ca 2 år och 1 1/2 månad. Jag vill inte på något viss jämföra det vi har varit med om med det de genomlever men jag insåg att jag fortfarande inte riktigt har bearbetat det hela.
När Emilia var sex dagar gammal upptäckte doktorn att Emilia hade en missbildning, analöppningen satt "fel" och var för trång. Vi hade ännu inte kommit på nåt namn på henne och helt plötsligt kände jag att det var jätteviktigt att ge henne ett namn, så snart som möjligt. Det är nog svårt att förstå, vi hade trott att allt var bra, hon fick ju en okejstämpel på första läkarundersökningen på bb och hon bajsade varje gång hon åt.... Ändå kom det så mkt gult bebisbajs överallt när doktorn stoppade in en kateterslang i analöppningen. Det var som ett fyrverkeri med avföring överallt. Ju mer vi och sköterskan torkade desto mer kom det. Efter besöket fick vi sätta oss och smälta det i ett amningsrum de hade. Vi hade så många frågor och så mkt oro vi inte visste var vi skulle göra av. Markus pratade med sköterskan och jag mest bara grät. Dels för att jag hade det enormt jobbigt med amningen och dels för att vår fina lilla prinsessa helt plötsligt var sjuk.
När vi kom hem googlade Markus på hennes missbildning och vi blev inte direkt upplyfta av läsningen, behandlingarna lät jobbiga och smärtsamma, ev skulle hon behöva opereras och hade hon den här missbildningen kunde hon ha flera.... samtidigt kämpade jag med en amning som var smärtsam och dränerade. mig totalt på energi men jag ville inte sluta, ersättning kunde ev. ställa till problem med Emilias mage så jag fortsatte trots att jag satt och grät och skakade av smärta vid varje amning. Tillslut hittade man en elak bakterie i mitt bröst och med penicillin, salva och bättre amningsteknik löste det problemet sig. Men vad gällde Emilias missbildning levde vi i en bubbla i en månad, kanske två innan alla ultraljud, röntgenbilder etc. visade att det "bara" var den här missbildningen hon hade och den behövde inte opereras. Vi kunde andas ut litegrann!!!
Sen har ju våran vardag kantats och gör det fortfarande kring allt som har med missbildningen. Vi har gjort en lyckad vidgning av hennes analöppning hemma, det tog nog ett år men nu är det äntligen över! (det finns roligare saker än att stoppa in stålpinnar i sitt barns analöppning två ggr om dan även fast det för oss gått smidigt, bara övergångar mellan storlek som varit mer besvärligt)N är vi åkte tillbaka till akademiska i november förra året var vi glada och nöjda över att ha slutat med vidgningen, men då kom nästa smäll och nu handlar våran vardag om bajs istället. Emilia måste bajsa varje dag, helst flera små gånger än en stor. Därför får hon medicn varje dag för att stimulera magen och det är å så viktigt att vi kollar på dagis om hon har bajsat varje dag och vi har även bett personalen skriva lite om mängd och konsistens. Alltså det är ju inte jobbigt i sig, men det är liksom sånt man annars inte behöver tänka på och medicinen kan va svår å få i henne, men det värsta är när vi måste ge lavemang. Stoppa upp en slang 10-15 cm på en ibland hysterisk tjej och trycka i typ 1-2 dl av en speciell vätska. Efter ett lavemang är Emilia helt slut och mitt mammahjärta värker som aldrig förr eftersom det är jag som har utsatt henne för det hemska....Ibland tänker jag mkt på framtiden, medicin och lavemang måste vi hålla på med tills hon är elva har dom uppskattat det till.... vad händer när hon börjar gå på toa själv? kanske hon ljuger för att hon inte vill ha lavemang. hur håller man ens i en elvaåring som man måste ge lavemang???? Men framförallt oroar jag mig för att hon ska bli retad, eftersom hennes "stjärtskåra" är lite sned och zickzack....Dessutom ställs man hela tiden inför frågor som man inte har svaret på. "kan hon dricka mitt gröna te eller riskerar hon att bli förstoppad, några teskedar kan väl inte göra nåt"? "när bör vi börja med medicin efter en magsjuk"? osv. Nu ska vi tillbaka till Uppsala på tisdag och gud va mkt frågor vi har!!!!ja, det var väl i stort sätt det hela, som det ser ut just nu i det här tidsperspektivet.
